Jag satt på bussen djupt försjunken i Facebook. Bredvid mig satte sig ett par. De talade lite för högt för att jag skulle kunna fortsätta. Det hade hälsat på hans lilla syster och hennes pojkvän som just köpt en ny lägenhet. De var djupt bekymrade. Förstod inte lillasyster att det snart var dags att skaffa barn? Hon var ju ändå snart 27. De hade kunnat få en trevlig trea i förorten för den stora summan pengar. Varför denna minimala tvåa i innerstan? Varför? De skulle ju ändå snart behöva flytta. Det måste man ju förstå att snart var det ändå dags… hon hade inte velat ta upp ämnet men barn, de måste börja planera för barn.

Paret fortsatte. Uppenbarligen var allt som inte var svenskt, hetero, två barn och fast jobb – långt utanför deras ramar, utanför deras norm. Jag tänkte på mitt liv. Deras djupt fördömande ton grävde sig in i min själ, jag trodde att jag har börjat bli immun men icke, hennes ord skar som en kniv när hon sa: jag fattar inte, varför kan de inte bara vara lite normala?

Jag ville ställa mig upp. Skrika. Alla vill inte ha barn. Alla vill inte bo i ett radhus, det är inte fel, men alla vill inte. Jag trodde knappt att sådana som ni fanns längre, sådana som brydde sig om hur andra lever.  Du låter som en film från 60-talet när unga får försvara sig mot sina föräldrar. Ska jag dra lite statistik för dig. Många lever själv. Folk är inte monogama. Andra är SM utövare. Folk är inte heterosexuella. Alla har inte sparkonto. Somliga vill inte ens åka skidor eller träffa släkten nästa semester. Folk är inte normala – de är … levnadsglada.

Jag har aldrig velat ha egna barn. Nu ett par år efter 40 så har omgivningen slutat ifrågasätta detta. Äntligen. Tack. Mest tack för att detta har gett mig friheten att njuta av de barn som andra redan skaffat. Tidigare så vågade jag inte det eftersom att då kom frågorna… När ska du? Varför har du inte? Du som är så självständig nu förtiden kan man själv…

Jag har minst sex stycken barn som jag älskar, en fyllde två i går och en 16 innan jul. Vi har jättekul, vi blir osams vi skrattar, vi gråter, vi reser och jag går på utvecklingssamtal i skolan och på fotbollsträningar. Inget av barnen har jag fött själv men det gör dem inte mindre älskade ändå. Det är inte normalt men det är min familj och det är kärlek.