Direkt och indirekt diskriminering – vad är det?
Direkt och indirekt diskriminering är två former av diskriminering. Direkt diskriminering innebär att någon behandlas sämre än en annan person i en jämförbar situation, med samband till någon av diskrimineringsgrunderna. Indirekt diskriminering innebär att en regel som verkar neutral särskilt missgynnar personer med samband till någon av dessa grunder, om regeln inte kan motiveras enligt lagens krav.
Samma regel för alla behöver alltså inte betyda att det blir rättvist.
Direkt diskriminering – ett exempel
Om två kvinnor avvisas från en restaurang för att de pussar varandra, medan ett heterosexuellt par får göra samma sak, kan det vara direkt diskriminering med samband till sexuell läggning.
Indirekt diskriminering – ett exempel
Ett krav på att alla som söker ett arbete ska vara minst 175 centimeter långa kan särskilt missgynna kvinnor. Kravet gäller visserligen alla, men det kan ändå vara indirekt diskriminering.
Bedömningen beror bland annat på varför kravet finns. En regel kan vara tillåten om den har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.
Vilka diskrimineringsgrunder finns?
Diskrimineringslagen omfattar sju diskrimineringsgrunder:
- Kön.
- Könsöverskridande identitet eller uttryck.
- Etnisk tillhörighet.
- Religion eller annan trosuppfattning.
- Funktionsnedsättning.
- Sexuell läggning.
- Ålder.
För att något ska vara direkt eller indirekt diskriminering enligt lagen behöver det också ske inom ett område som lagen omfattar, till exempel arbetslivet, utbildning eller handel.
Finns det fler former av diskriminering?
Ja. Bristande tillgänglighet, trakasserier, sexuella trakasserier och instruktioner att diskriminera är också former av diskriminering.
Dessutom finns ett förbud mot repressalier, exempelvis att bestraffa någon för att personen har påtalat eller anmält diskriminering.
